Mitt så kallade liv

Blev hemma idag eftersom jag är sjuk igen:( Feber, huvudvärk och hälsensinflammation i båda fötterna:(

För övrigt mina vänner så är jag väldigt förvirrad. Kan inte bestämma mig hur jag vill ha mitt liv. Är 26 år fyller ju snart 27 och det är väl så att jag borde vilja binda mig och få det där svensson livet om alla strävar efter, men helt ärligt så får jag panik varje gång det närmar sig. Ärligt talat så trivs jag med mitt singel och omogna liv förtillfället känns jobbigt att tänka på att bli så seriöst mogen. Visst nu tänker ni säkert, men va fan hon gäller ju på att ha någon mm, jo å det vet jag och ja det vill jag också men kanske inte på heltid. Är inne i en period då jag behöver närhet och bekräftelse hela tiden, nästan så att det blir lite väl mycket.  Men för  första gången i mitt liv så känns det som att jag verkligen lever. Kan inte förklara det heller, hela kroppen är sprallig och vill göra en massa saker som ja ännu inte har fått uppleva är det fel eller? Känslan av att vara fri är såå himla skön, men de är det här med närhet som känns jobbigt.

Det som mest känns jobbigt är att släkt och vänner tycker att man borde ha lugnat ner sig eftersom man är mamma och börjar närma sig 30 men det är svårt. Förmodligen har detta med att göra att jag träffade min stora kärlek när jag var 15 -16 år och vi förlovade oss, flyttade ihop och fick Denise. Medans mina vänner levde sina tonårsliv och lekt av sig så hade jag påbörjat mitt vuxna ansvarsfulla liv. Efter min och Peos separation så mådde jag väldigt dåligt, stod där själv med en 1 1/5 årinig och försökte få tillbaks honom till varje pris. De är inte förrän nu jag känner att jag har kommit ur allt det där. 

Ni får nog acceptera mina val en tid framöver för vet varken ut eller in.